Detluktar

4 dagar har nu gått sedan premiärspelningen.

Hela dagen kändes lite lustig, för jag hade verkligen inge kent-feber alls, trots att den brukar komma veckor före, men det kanske bara var positivt.

Det var när jag väl klev in i annexet som pulsen steg en aning, då började jag förstå hur det brukade kännas, även om det inte var kents prylar som stod på scen just då, men stämningen där inne var spänd.

Uppvärmningen stod Camela Leierth för, den snygga bruden som medverkade i kent tidigare album "tillbaka till samtiden". Hon presenterade sig artigt vilket uppskattades hos kent-fansen. Bättre förband kunde man väl knappast få, riktigt mysig brud, och jag var nog inte ensam om att bli knäsvag för den blonda sångprinsessan.
Hon klev av efter typ 5 vackra låtar och jag hade nästan glömt varför jag var där egentligen.

Plötsligt tog dem bort det stora svarta skynket som täckte kents prylar och hela arenan fylldes av ett öronbedövande jubel. "Haha fyfan" tänkte jag när jag fick syn på den nya scenen och Markus supersnygga trumset igen. Det som kändes spännande var att framför Martins plats stod nu även en synth, och inte bara en bas. Pulsen steg ytterligare och jag undrade hur fan det här skulle sluta.

Under 10 minuters tid var scenen full av ljudtekniker och andra sköna lirare, bland annat en stor kraftig karl som hade lika krulligt hår på huvudet som i ansiktet, men jag kunde ändå inte låta bli att bli avundsjuk på den mannen.

Woho allting släcktes ner på riktigt, skärmarna på scenen fick liv i sig, och ur högtalarna kom ett ljud som går att jämnföra med en...bara en trasig jävla dator, elektronik, trasiga sladdar, en jättetrasig tv, det var tankarna. På skärmen kom en liten pojke närmre, jättevit pojke, något obehaglig. Redan vid det här laget var jag säker på att det här skulle vara något helt nytt och ett ännu bättre kent som var på väg.
Ljudet blev allt högre och började att pulsera så att publiken kunde klappa i takt, plötsligt stannar den vita pojken, och på scenen kliver 6 herrar som möts av en galen, taggad publik.
Hela annexet står och hoppar till introt av "Taxmannen", men när Jocke Berg börjar sjunga så är det ingen som fattar något, en helt ny textvers som slutar med "...älskling det är livet", och nu drar den sången igång på allvar...
Värt att notera är de jättebleka pojkarna som står i bakgrunden och diggar musiken, och att efter första refrängen dyker en smällfet naken Hitler upp, galet!

Kvällens spellista hade en del överraskningar, och jag tycker det var hur grymt som helst! Kanske skulle man vågat köra lite mer disco på de äldre låtarna som de sa att de skulle, men det kommer nog. Men kent fick oss dit dem ville, det tog inte lång tid innan man stod och dansade, även om man själv inte tänkte på det. Det var det bästa på länge, och jag gillar det nya ännu mer än någonsin, ge oss mer!!!
eleCtro fOr lifeeeeeee


25 Februari 2010
01 Taxmannen
02 Berlin
03 Du är ånga
04 Töntarna
05 Sundance Kid
06 Hjärta
07 Den döda vinkeln
08 LSD, någon?
09 Musik non stop
10 Idioter
11 OWC
12 FF
13 Vals för satan (din vän pessimisten)
14 Ingenting
15 Vy från ett luftslott
16 Krossa allt / Dom andra

17 På drift?
18 Kärleken väntar
19 Mannen i den vita hatten (16 år senare)